Mikael Wiehe tar farväl – sista stora turnén


År 1924. Villa Strandås, Strandgatan 74, Limhamn

Ett brev, en grosshandlare - och Limhamnsminnen

Barndomen kom som ett brev på posten. Till Mikael Wiehe. Från banken. Brevets innehåll skulle påminna honom om pojken och sparven — ett minne som många år senare skulle bli "Flickan och kråkan".

Ett brev från SE-banken upplyste om ett avslutat och uppborrat bankfack. Innehållet som i alla år hade förvarats i valv i Stockholm hade tillhört en anhörig till Mikael och hans bror Thomas Wiehe.
Några dagar senare kom bankfackets innehåll i ett rek. I en ålderstigen mapp låg pappren som tillhört Gustaf Hagerman, direktör och dansk konsul. Bröderna Wiehe har aldrig träffat denne man, han dog redan 1943, men hans ande var allestädes närvarande i deras barndom.
— Han nämndes med jämna mellanrum och kallades alltid "pappsen", minns Mikael Wiehe.

Bankmappen som legat inlåst sedan åtminstone 1940-talet innehåller utnämningar och korrespondens som framför allt rörde Hagermans uppdrag som oavlönad konsul för Danmark från 1925 till 1936 och som vicekonsul för Brasilien sedan 1916. Han tilldelades även äran att bli riddare av Dannebrogen.
Men vem var denna Gustaf Hagerman?
En namne till Wiehes ingifta släkting var på sin tid en stor man i Ystad. Den Gustaf Hagerman hade gjort sig en förmögenhet på smuggling av spannmål under den så kallade kontinentalblockaden i början av 1800-talet. Tillsammans med kompanjoner hade han grundat Sveriges första privatbank, Skånska Privatbanken som idag utgör den äldsta grenen i Skandinaviska Bankens historiska organisationsträd.
Gustaf Hagerman den yngre, grosshandlaren, har också sina rötter i Ystad men tycks emellertid tillhöra en annan släkt eller släktgren med flera generationer av skomakare. Den siste skomakarens son, Axel Hagerman (1844-1919), kom upp sig i Malmö där han blev direktör för firma Hagerman & Malmgren som handlade med kolonialvaror i numera rivna lokaler, kontor och lager, i hörnet av Grönegatan och Stora Trädgårdsgatan.

Axel Hagermans son Gustaf fick en gedigen utbildning. Efter handelsstudier i Tyskland och England återvände han till Malmö för att arbeta i firman och efter en tid bli delägare, fram till 1911.
Sannolikt hade Hagerman & Malmgren handlat med bland annat fotogen. I vart fall blev Gustaf Hagerman direktör för ett företag som verkligen hade framtiden för sig: Sydsvenska Petroleums AB.

Flyktig och brandfarlig bensin var länge bara en farlig biprodukt vid raffinering av fotogen som länge var en storprodukt för uppvärmning och inte minst till de så populära fotogenlamporna. Men med förbränningsmotorn kom efterfrågan på bensin att förändras radikalt.
I Malmö sköttes importen av fotogen genom grosshandeln med kolonialvaror. det var i dessa företagskretsar som det första stora oljebolaget Sydsvenska Petroleum bildades 1896.

Initiativet kom emellertid från det danska företag som hade agenturen för amerikanska Rockefellers Standard Oil. Såväl deras fotogen som bensin såldes under namnet Pratt Petrolium. En föregångare till Esso.
För att kunna hantera dessa flyktiga och brandfarliga väskor uppfördes cisterner längst ut i hamnen, på ett utfyllt landområde utanför Kockums varv. Ett område som idag motsvaras av Dockplatsen i Västra Hamnen.

Förutom att vara direktör för Sydsvenska Petroleums AB var Hagerman även ledamot i styrelsen för margarinfabrikerna Pellerins och Zenith samt för Malmö Stuveribolag. Han var även ledamot i stadsfullmäktige och revisor i Sparbaken Bikupan. Han var också djupt involverad i idrottslivet, satt i styrelsen för Malmö Idrottsplats samt var en av initiativtagarna till Falsterbo golfklubb.
Gustaf Hagerman hade gift sig 1906 med Marie Andersdatter Klem som året efter födde sonen Gösta. Familjen bodde i Bikupehuset i hörnet av Östergatan och Mäster Nilsgatan. Äktenskapet blev olycklig och paret skilde sig "genom domstols utslag" 1927. Gösta som då var 20 år bodde kvar hos fadern i Malmö. År 1932 flyttade de till Skeppsbron 3, i hörnet av Carlsgatan, med utsikt över hamnen och oljedepån.

— Jag har ett starkt minne av ett foto från Skeppsbron där den danske kungen Kristian X stiger i land och hälsar på konsuln Hagerman. Troligen taget på 1920-talet. Men nu kan jag inte hitta den bilden, säger Mikael Wiehe.
I november 1936 bestämmer sig direktören för att gå i pension. I samma veva flyttade han och Gösta till villan Strandås, granne med häradshövding Ernst Wehtje, på Strandgatan 74 eller Villavägen 1 i Limhamn. Det andra grannhuset var Kramers villa.
Tomten hade köpts 1903 av rådmannen Fritz Wilhelm Hallberg– med hustrun Hildur Agnes Maria, född Lembke. Här lät man uppföra en villa, vid denna tid troligen som sommarbostad. Tjugofem år senare tar en dansk direktör vid namn Wilhelm A Rasmussen över ägan.

När Hagerman avled 1943 kom ingenjör Wråke att bo några år i villan på Villavägen 1. Sonen Gösta hade nämligen 1939 gift sig med ingenjör Wråkes syster Karin. Gösta som utbildat sig till läkare bodde vid denna tid i Lund och i Stockholm innan de slog sig ner i villa Strandås i Limhamn 1950. Paret blev fick ett dödfött barn och förblev därför barnlösa. Det är där Mikael Wiehe kommer in i bilden. Karin Hagerman (Wråke) var Mikaels mammas syster. Mikael Wiehe (född 1946) kom därför att tillbringa mycket tid i villa Strandås. Hans moster blev som en extramamma för honom.

— Jag hade två mammor. Och när min far gifte om sig fick jag ytterligare en mamma. Jag var omgiven av tre kvinnor, berättar Mikael Wiehe.
Villa Strandås och den Hagermanska trädgården blev ett litet universum för barnet Mikael. — Där på den tomten begravde jag en gång en sparv. Det var den händelsen som jag tänkte på, det var den känslan jag hade i kroppen, när jag skrev låten "Flickan och kråkan".

Kråkor fanns det även gott om på tomten, liksom på granntomten till den Kramerska villan. "Tomten [...] var ett himmelrike för fåglar. T. ex. kråkor. Jag vet att Margareta, Tosses fru, inte uppskattade den sortens fågelsång", berättat av Carl-Axel "Steve" Svelius för Ulf R Johansson i en årsbok av Limhamniana.
Denne Tosse var ingen mindre än skådespelaren Thor Modéen. Han och hans hustru bodde granne med Villa Strandås 1949 när de bodde i Kramerska villan.
Villa Strandås gjorde även musikaliska avtryck hos Mikale Wiehe.
— Morbror Gösta spelade, bland annat i "Kängabandet". Av honom fick jag både en Buescher altsax och en banjo av märket Gibson.
När Mikael Wiehe var 14 år flyttade paret Hagerman från Limhamn och bosatte sig i åter i Lund för att sedan återvända till en annan adress i Malmö.
— I hela mitt liv har jag drömt om att köpa tillbaka Villavägen 1. För många år sedan cyklade jag förbi. Då bodde där en Svensson. Kvinnan i huset hette Edit och hennes man hade tjänat pengar på filmstjärnor, sådana där små bilder som man samlade på förr.
När mannen dog bodde Edit kvar och när även hon lämnade jordelivet kom huset ut till försäljning.
— Så jag tog kontakt med mäklaren och gick på en visning. Jag kände igen allt. Det var som att hela min kropp visste allt om det där huset.
Men det visades sig bli för dyrt. Det skulle kosta åtskilliga miljoner att renovera allt som krävdes.
— Det var 2008. Sen stod huset tomt i några år. Nu bor det folk igen i huset. Sedan några år ägs huset av familjen Maria och Johan Larsson som äger flera fastigheter i Bunkeflo, Limhamn och Malmö.

Martin Andersson, Sydsvenskan, 24 april 2022


Foto: Lars Brundin